Tiodagarsprojektet

 

den 9 januari

(tis)dag elva

På plats igen. Idag i ett rum med bord och stolar. Längtan efter rörelse. Jag är kroppsjäl och jag springer runt borden och i och utanför mig ljuder en mängd toner. Jag hoppar upp och ner, upp och ner på stället, förväntansfull. Jag separerar mig kroppsdelar och böljar mig magen. Ser min spegelbild i fönstret tala till mig. Jag axlarna rör mig från sida till sida och ur mig, lungorna, hörs ett väsande. Jag, höger hand glider spetsigt med mig naglarna neråt över en bordyta, jag hör mig naglarna gnida mot bordet. Så fortsätter jag, handen, framåt ut i luften hör fortfarande ljudet inom mig, jag handen bildar en vinkel mot jag, armen. Jag benet förhåller mig till jag armen, så börjar jag benet och jag armen röra mig som om jag går på stället med ena sidan av jag kroppen. Sedan slänger och dänger jag benet och jag armen, fram och tillbaka, pendlar.

Jag ligger på mig rygg och trycker mig korsryggen mot golvet. Jag rösten knarrar fram en psalm. Det känns högtidligt och jag tittar på mig händer, handflatorna. Jag ådringarna skimrar i blått. Jag händer svävar ovanför jag huvud, avslappnat öppna. Långsamt intensivare i rummet. Jag minns superenergiundersökningen jag läst om i avhandlingen om Institutet för Scenkonst. Jag bryter ut i korta energiska rörelsesekvenser, däremellan lugn, hopsamlad energi i mig redo att bryta lös. Jag undviker att planera när jag ska bryta ut. Rörelserna känns grötiga, försöker renodla dem men då blir det genast mer huvudtänk.

Springer runt igen med mig arm horisontellt framför mig och mig arm rakt pekar bakåt som ett roder. Tänker på tänk om ett fysiskt partitur, likadant fast olika i tempo, dynamik, rytmik etc och därigenom olika i känsla och innebörd. Om och om igen. Jag tänker på detta när jag springer. Så lägger jag hela min vikt på jag händer, en jag hand känns massakrerad, lägger jag hand på ett bord så jag får vila, tittar runt ser rummet. Så balans på mig en fot igen medan jag andra foten och jag andra armen rör mig som om framåt framåt. Sedan står jag på jag en fot med all vikt jag andra fot ovanför golvet. Låtsas att jag står på båda. Stabilt planterad i marken.

.

den 4 december

(mån)Dag Tio

Sista dagen av tio. Riggar upp en videokamera. Nyfiken på mig utifrån. Värmer upp. Sedan impro framför kameran.

Tittar på det jag spelat in först idag nästan en vecka senare, söndagen den 10 december. Antecknar vad jag ser och vad jag minns att jag upplevde:

Jag börjar bakom kameran, tittar ut över den delen av rummet kameran är riktad mot, skrapar med fötterna i golvet sedan rör jag mig snabbt in i ytan med struttiga steg, stannar upp, minnet av något runt i mina händer som jag bär runt i rummet med svepande rörelser, cirklar. fantiserar att det runda studsar i marken. Ganska snart förlorar rörelsen sin innebörd, händerna fortsätter på samma vis, små rörelser upp och ner, de rör sig runt kroppen tills de samlar ihop sig mittemot varandra och pekar ut en gemensam riktning framåt. Rörelsen fortsätter i riktning ner mot golvet, och resten av kroppen följer efter. händerna smeker kort genom luften en bit ovanför golvet innan jag lägger mig på rygg med fokus på nederdelen av kroppen. böjda knän, höften rör sig upp och ner, händerna plockar upp rörelsen och rör sig i samma tempo i cirklar vid höfterna som om det är deras rörelser som styr höften. stelt över på sidan, magen rör sig in och ut, det syns inte så mycket, är större i mitt minne. upp på knä, sveper runt i rummet på alla fyra, cirklar på stället. snabbt upp i stående, händerna samlade på ena sidan av huvudet, som tecknet för sova. De glider långsamt runt och hamnar framför munnen som en näbb, där öppnar och stänger de med ett klappljud. siktar diffust i riktning mot kameran. böjd överkropp. så ner på knä. näbben lämnar kroppen och smäller snabbt i golvet så tillbaka till munnen. upprepas några gånger. Upp i stående samtidigt som händerna öppnar upp och glider längs med varsin sida av huvudet, stannar på öronen.  de klappar lite där och håller sedan hårt för öronen. Kroppen rör sig runt, stannar på en punkt och balanserar på en fot, händerna rör sig i cirkelar på öronen. Stillsamt tillbaka till stående. fortfarande på samma punkt. händerna lämnar öronen och vilar längs med sidorna. Jag ser en otydlig rörelse på filmen, minns att jag sväljer flera gånger, ser att huvudet följde med i rörelsen, så följer händerna också med i rörelsen. Rörelsen stannar upp, vibrerar. Jag öppnar och stänger munnen. stor långsam rörelse. kroppen rör sig från ena till andra sidan, ett kvartsvarv runt. Armarna rör sig stillsamt upp längs sidorna. Munnen öppnar och stänger sig fortfarande, men med lite mindre rörelser nu. tänker på nyföddhet när jag ser det nu. Underarmarna dinglar lite innan de viker ihop sig under armhålan som fantasin om en fågel, ner på knä, viker ihop mig. nästan till en boll. ena handen rör sig i marken för tanken till en skadad vinge.  över på rygg, stel underkropp. Kroppen vrider sig åt två olika håll, liggande med relativt raka stela armar och ben. på sidan … osv

Jag funderar på vad i en improvisation som är intressant att beskriva. Antingen om beskrivningen görs exakt fysiskt – många exakta ord och när ord inte finns detaljerade beskrivningar. Eller om det känslomässiga är intressant. Känslan när improvisationen utförs, eller när jag senare tittar på den. Kanske bestämma mig för att ringa in det som jag tycker är intressant att titta på igen och igen. Tydligt att det inte alltid överensstämmer med hur spännande det vara att vara i de olika delarna. Väntan och tvekan och skälvande början och plötsligt stopp, återupprepning, skarp vändning, byte av tempo. Några saker som generellt känns spännande.

.

den 3 december

(sön)Dag Nio

Besök i rummet. Jon improviserar med mig. Vi andas en lång stund. Värmer upp våra kroppar i tanken att vara vanligt närvarande under tiden. Vi tänker kring vad det är att vara i huvudet eller i kroppen, och när man känner av det ena eller andra. Är det så att tanken om att vara i huvudet uppstår när man är splittrad och i själva verket inte alls bara i huvudet. och är att vara i kroppen en idé om en känsla av enhet, kanske omedvetenhet om tanken att tänka.

Långsam improvisation tillsammans. hos mej stort behov av att stämma av under tiden. improvisationen avslutas i en ny upptäckt i hur en person kan komma från liggande till stående genom att lägga vikt på den andra liggande personens fötter – först mot huvudet, sedan axlarna, ryggen, rumpan. Viktlös känsla.

Improviserar inför varandra, jag börjar. Börjar i att börja, ord följer med. Då börjar jag nu då. Det är så tyst i rummet att jag hör klockan ticka, jag följer ljudet. dansar stilla till det. Då börjar jag nu då. planlös rörelse i rummet. ögonkontakt med Jon. sittande på ett bord. vaggar i kroppen minns tvbilder av barn. På ett barnhem. Vaggar ute på bordskanten. söker den yttersta jämnvikten. tar hjälp av armarna för att inte ramla ner. flyger sittande. Runt i rummet. Nu sitter jag. Nu ligger jag. Stora svängiga rörelser med kroppen. Ser en karta på väggen och hoppar upp på närmaste bord. Tappar intresset för kartan. är tillbaka på barnhemmet. vaggar. Nu drömmer jag. Jag drömmer. Tittar upp i en lampa, ena handen halvvägs dit. Fortsätter hålla kontakten med lampan medan jag rinner ner på golvet och tillslut hamnar liggande. Öppnar och stänger munnen, rör handen på väg upp mot lampan och känner hur benen gör små änglar. händerna och armarna tar spjärn mot golvet, de stelnar till. Så ringer klockan, fem minuter har gått.

Vi pratar om hur man kan ta kontroll över sitt brus, så att det skapas utrymme för en improvisation som inte nödvändigtvis liknar sig själv. Att ha röda trådar av rörelser som jag gillar att göra – inte för att styra berättelsen, utan för att använda som material möjligt att improvisera kring och applicera nuet på. Att veta när jag använder mig av brus och när jag inte gör det.

Jon improviserar. Härligt att se. väcker tankar och idéer. När han står på borden är han längre än de hängande ljusrörslamporna och kan titta ner på mig genom dess hål. Hela rummet förvrängs. Nu börjar jag. Nu slutar jag. Hindrar ögonkontakt med sin hand på min sida om lampan. Pekar åt det håll han går, sedan pekar åt motsatt håll men fortsätter gå åt samma… Efteråt pratar vi om hur snabbt ritualer uppstår och hur snabbt något normaliseras. Glädjen i när något återkommer som man som tittare känner igen. Vid ett tillfälle i improvisationen försöker Jon komma vidare mellan två bord som står för långt bort från varandra för ett stort kliv. Jag kryper bort och ställer mig som en pall emellan. Vi tänker på det. Spännande att sådant uppstår, men helst så att den som improviserar kan välja hur den vill förhålla sig till det. Om man improviserar ute kanske ha några alternativa lösningar om det är något man vill tacka nej till.

.

den 2 december

(lör)Dag åtta

Idag upptäckte jag att de tre mittentårnas ena led kan böjas uppåt om de tar spjärn mot golvet. 

Jag rör mig med olika riktningar i rummet, förhåller mig till saker jag ser genom att rita av dem med kroppen. Första gången jag är i det här rummet, jag brukar vara i ett av Studiefrämjandets andra rum.

Jag improviserar i ett ständigt flöde, berättelsefragment uppstår och tonar bort. Hamnar på golvet hittar ett långt svart hårstrå, imiterar det. Så småningom lägger jag det på mitt huvud bland mitt egna hår. Rör mig långsamt, medveten om att jag nu bär någon annans hår, någon annans skepnad, liv, kropp. En arm med hand svävar i luften, separata från resten av kroppen, de faller neråt, stannar upp en bit ovanför golvet och formar konturerna av land, hav, berg. Jag sitter i hukläge och tittar åt ett annat håll, medan jag känner jorden från ovan under min hand. Handen och armen svävar uppåt igen, genom taket och vidare upp, upp. Jag står kvar och tittar upp.

Senare i mina handflator något svart, kanske har det kommit uppifrån. Jag sätter ihop händerna så att det svarta inte kan spridas vidare. Dansar vilt med resten av kroppen, stompigt, upp och ner med fötterna. Ruskar så försiktigt av det svarta från ena handen – det droppar ner på golvet som stora vattendroppar. Blåser på dem på golvet. Ser det svarta hårstrået hänga ner från mitt huvud, tar tag i ena änden. hårstrået är en förbindelselänk mellan min hand och mitt huvud. osv innan efter och däremellan.

Jag längtar efter Deborah Hay’s bok My body, the buddhist.

Rör mig till musik, dansar, arbetar vidare med isolation av olika kroppsdelar. Magar mig.

.

den 1 december

(fre)Dag Sju

sitter och tittar i högra handens handflata länge. Närmar mig huden genom handen, och blodet som pulserar. Sträcker på mig, känner efter, masserar mina bröstmuskler. Rör mig stort i rummet, speglarna står framställda – jag tänker på mig själv från olika vinklar och olika håll. Tänker på inne i mig och utifrån. När jag tittar i spegeln blir rörelserna mer distinkta, jag tittar – som om att titta och vara ofta skiftas om…

Jag dansar till tänkt klappad rytm, följs av lång helt fri impro – önskar vara uppslukad i hel timme av fri impro, kanske med hjälp av videodokumentation, minnas inifrån och se det utifrån sen. Lust när en rörelse startar ur en annan, utan logik fast högst logiskt. Ibland flytande övergångar, från en kroppsdel till en annan. flera samtidigt, separata, självständiga. Hamnar vid pianot, följer dess linjer. Ritar upp linjerna senare igen, klappar med händerna på tänkta tangenter, hör musiken. Tangenterna finns överallt, alla nivåer och riktningar.

Sätter på musik, överraskningsskiva från vän – mycket rörelse. Jag hoppar groda på två ben, mycket kraft idag, flyger fram. Golvbreakar snabbt, försöker minnas hur man snurrar på rygg. Rör mig framför spegeln. fokus på magen, ibland blundar jag och tänker mig tredimisionell. Spegeln = samma jag, fast helt olika. I spegeln kroppen koncentrerad form.

.

den 30 november

(tors)Dag Sex

En månad exakt sedan jag var i rummet sist. Likadant fast olika – ser rummet med andra ögon, också mina rörelser är annorlunda. Allting växer från marken. Utanför fönstret några enstaka löv som rör sig i vinden, och en vit plastpåse på en gren. Jag är allt detta. och jag rör mig uppmärksamt, en impuls följer på nästa. Byter fot med knäna över varandra tätt ihop, och allt är annat. Gäspar, påminner mig om att jag är här. Jag fantiserar om att det finns ögon som ser mig och som deltar i min lek längs med väggarna.

Minns några ord på en lapp. På marken – hukgång. jag hoppar groda på alla fyra – känsla av stor kraft. hoppar på två ben – benen stumma, markbundna. Ryggraden. Sträcker på mig, rak, rak. Nyfiken på det nya rummet som uppstår. Rör mig runt i den raka känslan. Nu efteråt tänker jag  – känslan av frid, vet inte det. Separerar över och underkropp. Ser mig i spegeln, tänker att jag improviserar med mig själv som kollega. Impuls och utpuls.

Kanske skillnaden mellan idag och tidigare är mindre ord i arbetet, mindre tankar, mindre fantasier om undersökningar. Är ordentligt svettig.

Ytterligare källa till att zooma in

I filmen “Traces in the snow” – en arbetsutvecklingspresentation av Roberta Carreri. Skådespelerska hos Odin teatret – pratar hon om att zooma in en kroppsdel genom att frysa kroppen och bara röra den kroppsdelen.

Jag har lust att se den filmen igen. snart.

i badkaret

viktlöshet – med en del av kroppen i taget, en del hela tiden i botten. Märker hur nacken böjs bakåt när jag slappnar av. minns att jag brukar bli spänd i nacken när jag ligger i havet och flyter – förstår nu varför, nacken vill inte ligga rakt ut från kroppen i vatten så som jag bestämt (rak ryggrad), bakhuvudets tyngd drar hakan uppåt. Ovan vatten känns det märkligt att hålla huvudet så böjt bakåt. Kroppen slingrar i karet, pressar åt olika håll. Fyller ut och flyter upp. fyller upp mig, kroppen. vattnet ljumnar, kallnar.

.

den 7 november 2006

Urdrag ur Cecilia Lagerströms avhandling om Institutet för Scenkonst

Ur: Former för liv och teater. Institutet för Scenkonst och tyst kunnande. (sid 174 f)

På eftermiddagen stod utveckling av personligt material på schemat. Det innebar att eleverna utvecklade sina egna teman genom personligt utformade fysiska handlingar. Principerna för detta arbete överensstämde på många sätt med träningens: det var laborerande med olika fysiska handlingar, där skådespelaren slipade på sin förmåga att agera musikaliskt, lyhört och precist. Genom framimproviserandet av personligt formade handlingar, som saknar ett kodifierat språk, söker sig aktören mot den konstnärliga sidan av teaterarbetet.

En av eleverna hade i denna fas av sitt arbete valt att arbeta med mycker små – skulle kunna ses som naturalistiska – handlingar. Hon sitter på en stol, stryker sig – nästan omärkligt – med händerna över benen, kastar en blick åt sidan, för bort en slinga hår från ansiktet. En annan elev undersöker handlingar som tar större utrymme i rummet, och befinner sig ibland helt i golvplan och ibland i luften. Denna elev ligger ned på golvet, sträcker upp överkroppen, byter blickriktning, kommer upp på huk, rör sig framåt, sätter sig ned, kommer upp på fötter, hoppar upp i luften. En tredje elev utforskar en och samma handling: gång på gång och på olika sätt böjer han sig ned med överkroppen mot golvet och tar med handen i golvet.

Det viktiga är att ha utgångspunkt, någonting att starta från. Skådespelarnas val av material kan i princip ha vilken bakgrund som helst: en gest man såg på gatan, en inspiration från en övning eller något som väcktes i stunden. Så småningom växer skådespelarens repertoar av material, i takt med att hon improviserar med det hon redan har.

Genom improvisationen kan skådespelaren undersöka och lära känna sitt material djupare. Hon kan successivt inkarnera materialet – så att handlingarna verkligen blir en del av hennes väser. Med hjälp av improvisationen försätter skådespelaren sitt material i nya situationer och i möten med andra skådespelare på golvet. Detta ger erfarenheter och minnen som kan berika materialet.

.

den 30 oktober

(mån)Dag Fem

På väg att sätta på en skiva med afrikansk musik, men ångrar mig när jag känner musiken redan när jag håller CD’n i handen. Börjar röra mig till de upplevda trummorna. Upptäcker att golvet är skitigt, bryr mig inte om det först, men önskar hela tiden rent golv. Lånar sopkvast av städerskan. Sopar och tänker på hur jag vill ha det när jag anställer en städerska. Erbjuda utbildning, bra arbetsredskap och tydliga prioriteringar med hänsyn till den tid som är avsatt. Rör mig i rummet med tydliga riktningar i raka linjer. Ögonen styr, sedan fötterna och sedan händerna. Huvudet vill av vana välja riktning först. Tillslut backar det till förmån för fötterna. Händerna får slå sig fram. Resten av kroppen hinner gärna före i att bestämma, eller om det är händerna som väntar till efter en impuls är inledd innan de gör något, men när händerna väl tar på sig rollen som riktningsbestämmare och står på sig så funkar det.

Jag går på tå, häl, rullar med fötterna framåt och spolar filmen bakåt i samma tempo. Snurrar runt. vilt. med kraft ner i golvet. på tå – på helfot – på häl (mindre cirklar). Stannar upp och känner den inre rörelsen, den manar på, jag följer med den inre rörelsen in i den yttre – den vill runt runt runt. Tillslut avviker jag från den inre rörelsen och lägger mig på golvet kraftigt illamående. Jag fokuserar på de kroppsdelar som ligger mot golvet. Fantiserar om att delta i en open s tage på Studiefrämjandet (om den hade funnits kvar). Impro utifrån plats. prata om vad jag kommer göra innan, dvs se vad rummet och jag känner in i stunden, berätta om mitt tiodagarsprojekt. kanske ha några saker med mig att ev. använda, texten. ställa en klocka på ca 10 minuter. dela ut visitkort med bloggadressen. ev snack efteråt. vad de sett, vad jag gjort.

Strävar mot närvarande i hela kroppen, först utifrån huvudet, men släpper det och fortsätter inifrån kroppen (fortfarande liggande).

Jag sitter upp. Tittar hur jag sitter, sen kommer jag på att jag hellre vill känna hur jag sitter. Reser mig, går runt, skakar, går tillbaka och sätter mig likadant. Synminnet tar över och ordnar och fixar. Gör det en gång till med ny sittställning och slutna ögon. Nu minns kroppen vissa delar av ställningen först, t.ex lutar benen mot varandra, ryggen mot armen, händerna i golvet, medan den ordmedvetna hjärndelen minns vissa saker först som t.ex platsen lutad mot pelaren och efterkorrigerar – kändes det så i handen, den armbågen var böjd.

Jag känner hur tiden går långsamt här inne. Jag vill vara här och längtar samtidigt härifrån. uttråkad. vill hellre titta på video, sticka, ja vad som helst utan att vara med mig själv i detta tomma rum. Jag tar fram spegeln. skakar kroppen. TÄnker vit t-shirt och dessa vitbeigerandiga byxorna är mina arbetskläder från och med nu i detta projekt. (Dödskläder tänker jag nu, eller himmelskläder, tänker på eccohomo himmelsbilden). Får lust att plocka fram magen, drar upp tröjan vänder mig från spegeln. gäspar. magen är gäspens gestus. Jag rör mig i avbrutna handlingar, håller mitt mjölkpaket i handen. Fantiserar att jag aarbetar med mitt material och att mjölkpaketet är en del av det. Jag minns Jons text om tiden och säger det jag minns högt. Sitter ner på en stol och säger mjölkpaketrepliken, fantiserar att där sitter en massa folk och tittar: ”så sätter jag in mjölken i kylen, så och så hälsar jag på gatan.” Jag gäspar, också med magen, leker med det. Sätter fast tröjan i bh’n, gör magwalken fram till spegeln. snackar med magen. rycker rytmiskt inåt med magen så att det blir ljud. gör det ljudlöst sen och tänker att jag ska zoom den omedvetna kameran in på magen och behålla fokus där, vet inte om det fungerar. ser plötsligt på magarbetet som en del av mitt material. minns text från Cecilia Lagerströms avhandling: Former för liv och teater, om Institutet för Scenkonst. Kanske är dessa tio dagar ett fram plockande av möjligt material jag kan fortsätta arbeta med.

 

 

 

den 28 oktober

Dario Fo

 

Urdrag ur Lille håndbog for teaterfolk (Manuale minimo dell’attore) av Dario Fo (dansk översättning) sid 59

 

 

Vi har et filmkamera i kraniet

 

Den store forskel i spillet med eller uden maske beror på en saerlig psykologisk indstilling hos tilskueren, som får ham til at fokusere forskelligt på de billeder, skuespilleren frembringer, naesten som om han betjente sig af forskellige linser, objektiver. Jeg vil give en antydning af, hvad det går ud på.

Det handler om den teknik, hvormed skuelspilleren får publikum til at stille ind på enten et udsnit af spillet eller på helheden ved hjaelp af de objektiver, de ubevidst gemmer i hjernen. Det skal jeg forklare naermere. Når jag spiller Zannis sult, så skaber jeg et stort rum omkring mig, som giver tilskueren et fuldstaendigt billede af min krop. Men på et vist tidspunkt bliver kroppen imidlertid så at sige glemt, idet jeg bevidst holder den nederste del ubevaegelig (og dermed leder interessen vaek fra den), så at jeg styrer publikum til at zoome ind på mit ansigt. Min gestik bevaeger sig inden for en radius af tredive centimeter, ikke mere, uden nogen sinde at komme uden for en imaginaer indramning, hvilken ville ödelaegge tilskuerens koncentration. Koncentration bygges op bradvis, ikke rykvis.

I lyset af den teknik skal ses den mimiske sekvens, som begynder med at han sluger staven, den går gennem halsen ned i kroppen, som vrider sig og arbejder i en slags mavedans. Så kobles opmaerksomheden pludselig over på gråden, og dermed på ansigtet. Klagelyden bliver höj og går over i lyden af en flue, som generer Zanni. Han vender sig hid og did, hvorved området udvides en smule. Derefter indskraenker han det igen i det öjeblik, hvor han fanger fluen, så at de begraenser sig til hans egen naese. Öjnene skeler simpelthen ind mod fluen. Her er tilskueren tvunget til at fokusere på et ultrasnaevert felt, nemlig fluen, som bliver ribbet for vinger og ben. Selve opbygningen, som naturligtvis er nöje udregnet, skal udföres med millimeter-praecision. Isaer må den indeholde en bestemt rytme og give en rum-illusion, som bliver traettende og distraherende, hvis den udvides eller indsnaevres for meget.

Denne indsnaevring kan ikke drives naer så vidt, når man spiller med maske; tvaertimod, her indgår altid skulder- og brystpartiet. den skuespiller, der arbejder med maske på, har som minimum brug for brystpartiet for at udtrykke det, som han kan nöjes med öjen- eller mundmimik til at vise uden maske. Hvilket ikke er ensbetydende med, at spil uden maske er riktigere eller bedre end spil med.

 

 

den 25 oktober

(ons)Dag Fyra

Tar av mig alla kläder utom trosor och bh och går in i rummet. fryser, nervös, låser dörren, går i rummet, tafatta rörelser. Kroppen stum – långsamma rörelser, klär på mig igen, slappnar av i käken.sitter på dyna gör Helles ChiGong grejer i ansiktet. känner i den tunga tyngdlagspåverkade kroppen. ligger ner. blundar – öppnar upp världen med händerna – i kroppen för första gången. rör mig, barn so mandas, ligger och känner av att finnas, känslan av att kroppen rör sig. tummen i munnen – vilken sugkraft. Skriker. Skriver MENS med händerna i luften både fram och baklänges. rörelser. händerna fladdrar. Tänk om jag känner av några impulser. What if I am i detta rum och det är helt tomt på impulser. ute/utanför är starkt närvarande, träden, ljuden.

Långsam kropp. motstånd. drar upp morötter, flyger med drake, öppnar dörrar – nödvändigheten.

Börjar låta ljud. O nach Bar Roland jag lyssnat till innan. Ave Generosa + mängder av variationer. Beatles, ”ween a Ramallah”, Allt vad vi på jorden äge. Rösten flyter ut. jag släpper ut och in. högt och lågt. letar efter det skorriga mellan ljudet.

 

 

den 24 oktober

(tis)Dag Tre

Iklädd gråa långkalsoner och svart t-shirt. går runt i rummet, fötterna klibbar fast och smackar mot golvet, jag hör en röst röra sig inne i mitt huvud. Jag rör mig med blicken på pelaren hela tiden – kroppen rör sig åt olika håll. men blicken ser hela tiden (nästan) pelaren. Vad blir viktigast – pelaren eller armen som vill till stereon, eller mitt ansikte med min blick som vill till pelaren.

Rösten skickar ljud mot punkter långt borta. Sjunger Ave Generosa av Hildegard von Bingen. Rör mig och sjunger. Minns Helles undervisning med röst och kropp: Boris, Antonio, Violetta och en jag glömt – vill minnas mer av de röstövningarna.  Jag låter de sjunga och röra sig runt.

Jag minns texten från igår, säger den högt, sedan solljus i lokalen. små rörelser i slowmotion – antydan till mjölkpaket i handen, bär paketet runt med båda händerna, sedan vagt in i kylskåpet. Tänker idéen – tydliga konkreta vardagshandlingar blir minimaliserade, antydda, långsamt, flytande övergångar, stopp var som helst. lyrsik/vacker vardagsbetraktelse. liv. På golvet knän på huvudet, armarna likadant (Kropp, rörelse, handling).

Tänker på blogg.

Mina fötter. lilltårna behöver öva upp sin styrförmåga. Olika energi ovanpå och under fötterna. Om föterna dansar och resten av kroppen följer med, hur behåller man fokus på fötterna, är det viktigt.

Värmer upp skuldrorna. lungorna väser, nytt spännande ljud. huvudet knakar. gör några breakdancemoves framför spegeln. snurren på golvet (inte händerna utan på fingrarna) - jag kan men saknar kondition på den nivån – dvs lite över golvet, minns samma iakttagelse från Skådespelarens laboratoriumkursen också.

Händerna styr höfterna – juckar. Ena handen leker med hålet i långkalsongerna. tar fram en pistor, fingret börjar leka över hela kroppen, återvänder retsamt till långkalsongshålet, börjar ”pippa”. Jag drar upp tröjan och blottar magen – leker med magen framför spegeln, den rör sig, rullar, dallrar – händerna styr magens daller. Magen närmar sig spegeln med magdanssteg (upp, ner, sida) – groteskt, härligt. Sedan släpper magen ut sig och börjar snacka, gråter saliv från munnen. Skriver bokstäver med fingret bredvid naveln: HEJ. fantiserar kanske en penna. Sedan fäller jag ner tröjan.

Jag tänker på möjligheten att göra en kort fysisk föreställning. 15 minuter. var finns forumet för det. kanske bjuda in några. tror nu redo att offentliggöra bloggen – ta bort en del privat.

 

den 23 oktober

(mån)Dag två

Jag rör mig runt i rummet. Minns hur jag var här i fredags. Upprepar frihetssnurrarna från i fredags. tankarna rusar i huvudet. andas. kroppen på väg neråt. Faller abrupt. Minns filmen Requiem jag såg i lördags på spegeln. Michaelas krökta spända fingrar (epilepsi) när hon försöker nå korset på väggen blir mina. vibrerar. fingrar, händer, armar. resten av kroppen ganska opåverkad (?). Testar fötterna – inte samma sak. de är orörliga, stumma.

 

Sätter på musik: Acantus. music from medieval Italy, music filled with the dreams and tears of ordinary people for whom prayer and song were an essential part of daily life. – lugnare nu. går framåt i slowmotion, spolar tillbaka i slowmotion. (mim)teatergång, avskalad gång, smyger. Tänker på balansen, står på ett ben – det andra rör sig runt, rullar leder. bryter balansen, faller åt olika håll – utmanar rädslan för att falla, ändå idag små fall, inte hela vägen ut.

Stänger av musiken och återvänder till fötterna. Var för sig och tillsammans, tillsammans känns de ömsinta, passar bra ihop, samspelar. Närhet, nakenhet när jag ser förbi fötterna och ser hud och hud. Funderar på vilka möjliga univers som ryms i fötterna.  (vill fota dem tillsammans, eller be Jon) Fötternas ömma mötens avfallsprodukter – strumpludd och död hud på golvet. Under impron förhåller sig resten av kroppen stilla men känslomässigt – känner mig sorgsen när jag ser fötternas nära relationer.

Vid spegeln uppkommer en dialog mellan händerna och fittan. sedan en dialog mellan händer, armar och höfter, fitta, ben. Händerna framför skötet raka, spretar, skapar sju fingrar. Ibland kraftfulla, avgränsade rörelser. markerade.

Testar att rikta tänkt blickfokus på olika kroppsdelar genom att vara stilla i övriga och själv titta dit, eller vara stilla och blunda, eller täcka för ögonen med händerna. Minns en textbit av Dario Fo. ska leta upp det.

Läser och memorerar och fantiserar kring ”Jag försöker tänka mig tiden så här.”

 

den 22 oktober

Text av Jon

 

Jag försöker tänka mig tiden så här: du går i en öde förort i ett fjärran land med den påtagliga känslan av att allt här redan är bekant och inte alls förvånar dig. Med det lilla undantaget att det är nytt på ett sätt som undandrar sig alla beskrivning – hur blommorna lagt sig längs marken och hur vinden och solen faller just här.

Du vet att om du samlar dig och noga tittar längs gatan nästan kan se platserna där du kommer sätta ner fötterna och vänder du dig om förvånas du av husen du passerat och kan med klarhet se dina blöta spår – att allt är där, där du gått fram.

Och jag föreställer mig tiden som kvinnan som sitter på pendeln ut till denna eller någon annan förort med slutna ögon och ett sammanbitet leende. Och hon sitter på stolens kant och väger som om hon försöker memorera sin identitet – så här sätter jag in mjölken, så och så hälsar jag på gatan – tills ansiktet plötsligt krampar sig. Och jag tänker mig tiden som den solglimt som sätter hennes ansikte i brand.

 

 

den 20 oktober

(fre)dag ett

Studiefrämjandet i sal 204.

Använder blandskivan: Välkommen. Jag är här jag är. Tänk om varje cell i mej är i direkt kontakt med musiken. Jag förlåter mig den jag är.

Inspirerad av Deborah Hay.

 

Upprymd i lokalen. Snurrar runt med stora kliv, knäna och fötterna i flow. Växlar med slowmotion – hur kan blicken röra sig i slowmotion. när den är fästad långt åt ena hållet kan huvudet sköta slowmotionen, men däremellan. Testa med spegel en annan gång.

Jag matt och varm, följer jordens dragningskraft neråt. Kroppen mot golvet. Golvet börjar röra sig (förberedelse inför Pix på måndag). De delar som rör golvet rör sig i golvets tänkta hastighet – resten följer med. Rör mig uppåt, på alla fyra, sittande på en stol framför spegeln. Långsam rörelse påminner om en häst, lite snabbare skapar tåget. snabbt är knivigt att hinna med – vet inte vad det påminner om. Skiftet mellan att sitta och stå är knepig, ser lätt konstigt ut.

Krokiposerar med fokus på sträckt och rak rygg, axlarna bakåt. Rör mig runt med samma fokus, bara underkroppen rör sig. Min ena hand styr skötets rörelser med ett tänkt snöre/pinne. i spegeln och utanför. utforskar olika dynamiker. Testar att låta handen styra olika kroppsdelar.

Känns tryggt med musiken. Den manar på och skapar impulser i rummet när annat står stilla – jag slipper invänta egna impulser, men följer dem när de kommer. Hindrar musiken egna impulser?. Nu tog skivan slut. Impulser kommer från andra ljud, jag hör en ventil, billjud och sus, stolskrap någonstans i huset. Kroppen känns mer, jag är hungrig, tummen är spänd efter skrivandet. Utanför fönstret ser jag träden, det blåser.

Återvänder till tåget – knepigt att göra tågskak länge. Förstorar rörelsen och förminskar den sen. Viktigt att alla delar som rör vid stolen initierar skak. Jag testar skillnader i var skaket börjar – fötter/knän/höft/bröstkorg/huvud/axlar/händer. alla kroppsdelar som direkt anknyter till mittenpartiet påverkar hela kroppen fast lite olika. Händerna sätter bara armarna i rörelse. Kommer att tänka på att slappna av helt i de egna lederna och skaka kroppsdelarna, t.ex händer/fötter/underben/armar (framåt lutad, huvudet rör sig)

Tiden är märklig. så lång i en sådan här situation. En timme och tio minuter.

Tungan slingrar i munnen och slingrar sig ut ur sitt bo, tittar fram, vaksam.