Mjukvara

En improviserad akt av Hum…teatern som varar i 15 minuter

Flera jag närmar mig en gemensam tid samtidigt. utan att veta vad som kommer hända tar vi med oss minnen av tidigare improvisationer och samtal in i detta nu. och här i er och emellan jag lever föreställningen. 

Upptäcker en näsa som traskar, stampar, tassar – överraskande tanke – fot emot öra – hand emot huvud – fläta i min hand. Sakta söka titta lyssna emot ljuden som formas av oss och av staden. Forma något som vill ut, trevande – handfast emot örat – vad säger du vad hörs när man lyssnar noga.

Och som du rör dig, ett ben i taget, andas, ett möte intar tyngden, kroppen svajar, det är inte alla rörelser som når fram. jag rör mig jag lovar, balansen för mig, tyst, aningslöst, och jag blir längre, vi krockar, snurrar, vrider tiden.

Vill göra det igen upplevelsen obegripliga, längtan, så vackert, vill sträcka händerna, med raderna som jag fyller mig med alla rörelser som väntar i kroppen, vad de har att säga, min kropp mot allt underlag, Slår förtvivlat, ruskar hår, stå still då, jag bestämmer, hur det slutar.

Glöm ryggen. Ryggraden. Jag går fram med höga knän i väntan på skuttet in, i munnen nu en mängd galler i rutor och jag stänger i väntan på håret, ingår i rummet med gränsen långt långt utanför. Jag kan tänka mig i svävande att vara snabbare bort ut.

 

 

 

mjukvara var i Köpenhamn torsdagen den 23 augusti och medverkade i klubben Interferences.

 

 

 

 

och på Lördagsplan inuti Malmöfestivalen fredagen den 17 augusti:

vi improviserar hemligt bland träden sedan går vi runt och tittar efter en öppnare plats att vara på. ställer oss på olika platser, vid rosa bänken och planket med träd, mellan garderoben och ett glasskafé, på stora gräsmattan mittemot manegen. där står vi nu alla tre bredvid varandra. min hals blottar sig, jag blundar och fantiserar om det nakna, sårbara. någons hand nuddar min. jag får inte plats, tappar balans ut ur. går rakt fram, jag ser inget, jag blundar. jag ser inget, jag tar av mig skor och strumpor och fortsätter gå genom mörkret och ljuden, tar av mig den långarmade tröjan. går vidare, hela tiden känner gräs under fotsulorna, sedan flismaterial, gräs igen, gegga. går in i en cementgrej, klättrar upp, känner ett kallt rör växa ur den. lutar ryggen mot kalla materialet, hänger i det. sträcker mig arm ut.

barn springer runt på gräsplanen. de leker. vi leker.

jag på marken bredvid Mia, någon slags kommunikation, vi rör oss i samma värld. sedan mitt ansikte mot Mias rygg där tröjan halkat upp och det är varmt och skönt och tryggt, hon rör sig, mitt huvud vidare till hennes mage och ner på gräset, studsar i gräset vidare. nu bakom Bengtzons rygg. försöker få omkull honom genom att trycka med fötterna i knävecken. det går inte. jag klättrar med mina fötter längs hans rygg. ser nu världen upp och ner. någon håller fast min ena fot, jag sitter f ast. dansar här nu över gräset för de som tittar och för Bengtzon och Mia. skarpa rörelser, med handklapp mot olika kroppsdelar. rak, stolt. möter blickar och inbjuder att titta. ritar världen runt mig, ser med kroppen, händer, höfter, himlen, vinden, trädkronor, disco, antyder rörelsesekvenser, möjliga liv. barnen. gåendet. ligger till hälften ut på en flisgång. ovanför mig öppnar sig himlen som i filmen Shortbus. klockan piper 15 minuter.