9 maj
vid östravagn i habo ljung mellan två sjöar och ett hav
vass, torra långa gräs talar med mig, jag sjunger mikael wiehes så flyger mitt hjärtas fågel, vassen dansar, det luktar tång och grönt om vartannat.
jag letar bland snåren nere vid andra sjön efter det jag inte hittar, en rosaröd snigelsnäcka som bor i ett träd, barr som sticks, en skakning längs ryggraden, jag bär ett träd på ryggen, små gröna växter, krusningen på ytan, malmös siluett, min fågel flyger i en båge ner mot vattenytan och upp igen. hopkrupen lutad mot, sjunker in, fångas upp av marken. backar in i famnen, omsluten av årsringar. jag är avsaknaden av hud med vantar och mössa, det enda som sticker ut är ansiktet som smeks av barken. det enda som känner i världen, resten är två par ögon och kyla/värme. byxorna tar emot när jag svingar mitt ena ben upp i trädet, letat länge och är nu på väg uppåt, barken skiftar har tid i sitt mönster här där jag stannar.
